Det sitter mellan öronen...
Kategori: Vikt/Hälsa
Jag är en sucker för Biggest Loser..
Jag kan inte låta bli att förundras, att bli grymt imponerad och peppad. Jag kikade på hemmafinalen av Biggest Loser igår! De är såå galet grymma och duktiga! (Eller vissa av dem iaf). Vissa av dem hade kämpat mer än andra! Och där om något så ser man att det sitter mellan öronen, ja det jag säger är hur stark man är psykiskt och hur man pallar trycket att ändra sina beteenden och kunna ge sig själv en stor spark i baken. Det är grymt jobbigt psykiskt och som många av dem sa i ett program att det är jobbigt fysiskt också, men det är bara att kämpa på! Sån otrolig kämparglöd! Att Markus kom med i finalen är rätt! Han är grym, han har verkligen kämpat in i det sista trots sin ryggvärk! Inget gnäll utan har bara kört på så gott han kunnat!
José som vann hemmafinalen..Shiiit! Man kände ju knappt igen honom! Så sjukt duktig!
Sedan kommer jag på mig själv när jag sitter där och kommenterar (som jag vanligtvis gör) att jag blir riktigt irriterad på dem som gjort mindre bra ifrån sig! Jag sitter och säger att de kunde gett upp sina platser för andra som verkligen vill gå ned och förändra sina liv! Visst de hade gått ned i vikt, men det syntes knappt..Ni får säga vad ni vill om mina åsikter..Jag har själv varit i den sitsen och jag kan tänka mig att folk satt och blev jävligt irriterade på att jag "gnällde" på min vikt. De måste inom sig ha tänk "men ut och rör på det där fläsket och sitt inte och moffla i dig som du gör, så ska du få se resultat" "Sitt inte för faan och gnäll, det är ingen annan än du själv som gjort dig fet" Men jag var faktiskt inte så stark psykiskt just då så jag fixade att ta tag i det själv. Jag var väldigt deprimerad! Därav mitt val att få hjälp på vägen. Men det har inte varit enkelt, man gör ju inte lobotomi. Utan man minskar magsäcken. En överviktigs matvanor sitter ju inte i magen utan i skallen. Hjärnspöken och must have food! Jag har lyckats göra mig av med mina hjärnspöken, min gamla relation till mat. Jag satte upp flera mål. Första målet var att kunna börja springa, andra målet att kunna springa vårruset (5 km), tredje målet att springa hemifrån till mina föräldrar (1,3 mil), springa trosastadslopp (8,9 km) att övervinna min rädsla att springa på hemmaplan inför folk man känner. Jag vet att när jag vill något så gör jag det till 150%! Jag tränar väldigt mycket och jag gör det för MIN skull inte för att någonannan ska tycka att jag är duktig. Jag älskar att få komplimanger, men samtidigt tycker jag det är genant. Jag vet liksom inte vad jag ska säga? Tack, låter som om jag är självsäker och kaxig.
När jag tittar på Biggest Loser så förstår jag inte riktigt eget jobb, min egen resa. De var många av tjejerna som i jämnvikt med mig. Och jag blir så sjukt imponerad av dem av hur jäkla duktiga dem har varit! Men jag glömmer bort att jag själv har varit duktig, alltså jag tycker inte att jag har varit speciellt duktig. Jag vet, det låter konstigt! Och jag kan inte riktigt förklara varför, men jag ska försöka. Det är jag själv som har suttit och mofflat i mig alldeles för mycket av allt. Det var mitt eget val, ett val att inte röra på mig! Jag hade fått springa stockholm maraton varje dag för att göra mig av med allt som jag stoppade i mig. Jag har fått skylla mig själv att jag var i den sitsen, det är inte mer än rätt att jag har fått kämpa för att gå ned i vikt. Förstår ni min tanke? Nää, jag tror faktiskt inte det..Jag försöker påminna mig själv då och då att jag varit duktig! Men jag blir lite nonchalant mot mig själv (tyvärr).
Igår var jag och min fästman tvungna att räkna ut min procentuella viktnedgång bara för att ge mig själv lite beröm och försöka förstå att jag varit duktig.
51%
VA!?
Det är helt galet..
Mer än halva jag är borta?!
