Är det verkligen redan första advent? Vart tog tiden vägen? Och vart har julkänslan tagit vägen? Den är verkligen som bortblåst!

 

Igår gick jag som vanligt upp skapligt. Jag satte igång och gjorde risgrynsgröt. Har varit sugen på hemmagjord risgrynsgröt i ett par veckor nu. Men igår fick jag äntligen min kära gröt :D Efter frukosten bestämde jag mig för att ta fram julgardiner och dukar. Men insåg ganska snabbt att det var kaos i mitt gardin/dukskåp! Så jag rev ut alltid och strök det mesta och la in det igen. Så nu är det fint i det skåpet :) När jag fått ordning på det så kom Sandra på en fika och vi satt och pratade en stund. Men jag hade lite svårt att sitta stilla då jag kände att jag ville få klart med julgardiner och stakar innan det skulle skymma, då jag ville hinna med min promenad också. Medan vi satt och pratade skickade mamma sms och fråga om de kunde komma på fika under eftermiddagen. Jag började riva loss sängkläderna och la ut de på vädring. När Sandra hade åkt ringde jag för att höra om jag hann med en promenad innan mamma, pappa och brorsan skulle komma. Så jag hann med en 3 km promenad. När jag kom hem så började jag göra pannkakssmet då jag lovat att jag skulle göra crépes till middag. Medan jag stekte pannkakor så dammade jag och sedan satte jag upp gardiner och la på dukar. När mina föräldrar och min bror hade åkt klev jag upp på övervåningen och slet fram alla adventsljusstakar och ställde dem i fönstren.

Sedan bäddade jag rent och dammsög. (får dammsuga om idag, inte lätt att dammsuga i mörker). Sedan gjorde jag skinkfyllningen till crépesen.

 

Efter middagen var jag totalt slut! Hoppade in i duschen och sedan la jag mig i sängen och glodde på dumburken..Som vanligt?!?

 

Nu till något helt annat, min käre son Neo kom fram till mig när jag låg i sängen igår kväll och frågade om han fick kolla på kort i min mobil. Och självklart fick han det. Så han satt i soffan en bra stund och sedan kommer han fram till mig med telefonen och frågar. -Mamma, vem är det som står bredvid pappa? Det är ju jag svarade jag. -Näää du mamma, du är en lite skojare svarar han då. Och jag tittar frågade på honom och han säger - Du har ju ingen såndär tjockmage. Men det är jag för länge sen svarar jag. - Men mamma, du bara ljuger för mig nu! Säger han och suckar.

Jag kan förstå att han har svårt att tro mig när jag säger att det är jag. Jag minns knappt att jag såg ut sådär för 9 år sedan. Men där var jag ändå "liten" jämfört med vad jag var innan jag opererade mig för snart 3 år sedan. Och sedan till något helt annat, barn är väldigt ärliga och menar inget illa med vad som kommer ut ur deras mun. De vet inte om det sårar att man säger till någon att de har en tjockmage eller något annat som inte är "normalt" enligt dem. Men jag gillar inte att man säger att någon är ful och tjock m.m. Jag har tagit upp detta tidigare i bloggen, att jag försöker lära mina barn att alla ser vi olika ut och det är ens insida som räknas. Så länge man är snäll, omtänksam, och ärligt en utan att vara elak så är man vacker som person oavsett hur man ser ut. Att man inte kan säga till en människa att vad tjock du är, vad ful du är m.m. För man kan bli väldigt ledsen och det sårar personen i fråga när man säger något liknande.

 

Sedan kommer tankarna i skalle...

De kommer kanske fråga mig varför jag inte accepterade att jag var kraftigt överviktig. Och jag gjorde det av en anledning. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt, hade som jag tidigare skrivit inte några problem fysiskt då men det hade säkerligen kommit om jag inte gjort något åt min situation. Men jag mådde som sagt psykiskt dåligt, blev hämmad, ville inte gå utanför dörren knappt. Jag valde att ta tag i mitt problem p.g.a mina barn! Jag vill kunna springa omkring och leka kull, vill kunna spela fotboll med dem, vill kunna gå i bikini/baddräkt på badstranden utan att må dåligt, vill kunna göra fysiska aktiviteter över lag utan att känna att jag inte vågar! Jag vill finnas där för mina barn i allt de tar sig an här i livet! Jag anser dock inte att ALLA som är kraftigt överviktiga ska genomföra en GBP operation! För det är inte ALLA överviktiga som mår dåligt av det. Vissa trivs med hur de ser ut. Man ska absolut inte göra en operation för att vissa i samhället inte tycker att det är accepterat att vara överviktig. Man måste vilja själv till 150% och det är inte bara att operera sig och sedan tro att man kan sitta i soffan och gå ned i vikt. Det krävs MYCKET mer än man tror, både psykiskt och fysiskt! Den 17 januari 2014 är det 3 år sedan jag genomgick min operation och jag ångrar mig absolut inte att jag valde att operera mig! Jag tjatar, men det är det bästa JAG gjort! Jag har fått tillbaka mitt liv! Jag har inte legat på latsidan direkt efter den här operationen, när jag fick klartecken från läkaren att jag fick börja motionera så gjorde jag det. Jag började med promenader på 5 km fick inte börja jogga en eftersom jag var tvungen att gå ned några kilo så att knäna inte skulle få sådan belastning. Jag vägde som sagt 102 kg på operationsdagen och hade gått ned 25 kg innan operationsdagen. Så det blev dagliga promenader på 5 km. MInns inte riktigt hur långt efteråt jag började köra intervaller. Jag gick raskt i 5 min, sprang i 1 minut. MItt mål var ju som sagt att kunna springa längre sträckor. Men flåset blir faktiskt bättre ganska snabbt. Jag tar upp detta för att det är en stor risk att man får en massa överflödig hud efter en sådan operation eftersom man går ned så fort, sen beror det ju självfallet på ålder, hur stor man var m.m. och det hjälper ju till att dra åt sig om man tränar iallafall på vissa ställen. I mitt fall så var ju min buk väldigt stor när jag var som störst. Mina armar och ben var inte så stora. Men visst har de minskat i omfång. På vårkanten i år sökte jag mig till vårdcentralen eftersom jag hade väldigt mycket överflödig hud på magen. Den 14 maj var jag på konsultation på KS i solna. Fick ja till att göra en bukplastik. Men jag ville skjuta på det till hösten då jag skulle springa Trosa Stadslopp m.m. När jag kom hem från Cypern så ringde jag och gav klartecken till att de kunde kalla mig närsom. Jag fick ett brev på posten där de skickat mina journaler vidare till St.Görans sjukhus. Jag fick komma din på konsultation och träffade världens underbaraste läkare! Fick även ja av henne! Sedan gick jag till operationsplaneraren och fick en tid efter två veckor alltså 31 oktober i år. De tog bort 2 kg hud sammanlagt. Jag är så glad att den här resan har fått sig ett slut! Och jag har absolut inte haft så ont som jag föreställt mig att jag skulle ha. Nu väntar jag bara på att få klartecken till att få börja träna igen. Promenader är ingen som helst fara, men ingen löpning och styrketräning. Och styrketräningen vet jag att jag inte får klartecken till förrän efter 3 månader efter operation. Men bara jag får komma till gymmet och nöta på löpbandet så är jag glad. :) Bilder kommer jag inte att lägga upp ännu eller om jag ens kommer att lägga upp före/efterbilder. Det återstår att se..

 

Nehej nu vill barnen öppna sina luckor i kalendrarna...

Sedan ska de äta frukost och vi ska åka till mormor och morfar och vidare på kalas..

 

Ha en underbar söndag!

 

Kram på er!