Ensam är alltid stark i vissa sammanhang, ja..

Men märker man att någon i sin närhet mår dåligt så finns där som stöd! Sedan finns det ju personer som är som jag duktiga på att lägga på en mask och säga att allt är bra fast det inte är det! Jag är van att klara mig själv att ta mig igenom det jobbiga då jag fått göra det i många år. Jag är van att finnas till för andra och sätta mitt eget mående i andra hand. Nu tror ni säkert att jag skriver detta för att jag själv mår dåligt men så är det icke. Jag mår bättre än jag gjort på länge och det är inget jag bara säger denna gång. Utan denna gången är det om min dotter som har haft det jobbigt i förskolan sedan jullovet tog slut. Första morgonen jag lämnade på fritids gick toppen..Men sedan har det bara eskalerat och blivit jobbigare för henne. Jag har pratat med henne och hon säger att det inte är något som har hänt. Utan hon saknar mig när jag inte är där. Men jag förstod att det måste vara något annat också, för hon älskar att vara på fritids och i skolan annars. Hon har tjatat hela lovet och frågat när skolan och fritids börjar igen. I början på förra veckan tänkte jag att jag måste ta tag i det och fråga hur det går på fritids och i klassen eftersom hon inte vill till storfritids och frågar varje dag vilken tid jag eller farmor kommer och hämtar. Hon ringde till sin farmor och sa till att hon absolut inte får hämta senare än kl 15 för då går de över till storfritids. Pratade då med lillfritids personalen och C sa att Nova är som en svans efter fröknarna. Jag funderade på vad som kunde vara jobbigt för henne och det är nog för att det har varit ledigt länge och lite personalombyte på storfritids och fröknarna höll med. Men i mitten på veckan kröp det fram att Nova tycker det är jobbigt med alla större grabbar på fritids som är högljudda och bråkiga. Och jag frågade henne om de hade varit dumma på henne med det hade dem inte. Nova är en person som lätt tar åt sig och blir ledsen för andras skull. Där kan vi snacka om empati och medkänsla för andra människor. I fredags var jag ledig och jag skjutsade Nova till skolan och hon var glad över att jag skulle komma tidigt och hämta henne. Jag haffade då hennes klassföreståndare och vi satt och pratade med Nova. Och hon berättade även för L vad som är jobbigt. Men både jag och L är överens om att man måste puscha Nova lite för att hon ska våga göra saker som är obehagliga och jobbiga. Att man även som vuxen tycker att vissa saker är obehagligt och jobbigt men att man bara måste göra vissa saker. Och när man tagit sig över den tröskeln så blir man starkare och får mer självförtroende för att man klarat av det. Jag vill ju inte att hon ska sitta fast i sina fröknar och vara med dem. Jag vill att hon ska leka och ha kul med sina kompisar. Och L sa till Nova att hon är en populär tjej och att det är många som vill leka med henne men att de backar för att Nova säger nej och just nu hellre sitter med sina fröknar. Jag är glad att Nova har en sådan underbar klassfröken och fritidsfröknar de är verkligen toppen och man känner att man kan prata med dem och att de förstår!

 

Man vill ju att ens ungar ska må bra och vara glada och ta för sig av vad livet erbjuder! På det planet är Nova och Neo väldigt olika. Nova är mer blyg, osäker i vissa sammanhang och Neo är framåt, pratsam..ja han tar för sig mer. Jag vill hjälpa Nova att vara framåt och öppen med vad hon känner och tycker, få mer skinn på näsan. Men hur ska man som förälder göra?? Man vill ju inte pusha för mycket heller för man vill ju inte att hon ska tycka att det är för jobbigt..Men samtidigt vill jag pusha henne för att hon kommer bli säkrare på sig själv.

 

Jag såg ett program om hur man påverkar sina barn redan från de att de föds. Och jag kan nog hålla med om mycket till viss del..Man älskar sönder det första barnet för att man har tiden. Man är en riktig hönsmamma, man skyddar detta barn alldeles för mycket från allt "ont". -Åh akta det kan du göra illa dig på, -Gör inte så för då kan du göra dig illa m.m. Man gör barnet osäkert på sig själv..

Det andra barnet man får blir lite mer självgående och får utforska saker på ett helt annat sätt då man inte har samma tid som med det första barnet..Men älskar jag det andra barnet mindre för det? Nää absolut inte..Jag älskar mina barn lika mycket!! Man måste låta barnen göra misstag och lära sig av dem så länge de inte är något livshotande de håller på med..

 

Många tankar...

 

Nehej dags och göra sig i ordning för kalas...

 

Ha en underbar söndag!

 

Kram på er!