- carolinenågrakgmindre.blogg.se

I gårdagens söndags bilaga stod det om en tjej som gjort en GBP operation och gått ned från 120 kg till 58 kg på 3 år. Det är faktiskt med blandade känslor som jag läser detta om henne. "Linda betonar att hon absolut inte tackar sin gbp operation för resultatet hon uppnått idag" Nej, så är det faktiskt..Men jag tackar faktiskt för denna operation! Man får en REJÄL skjuts på vägen! MEN resten MÅSTE man göra själv! Om jag inte hade "fått" denna operation, så kan jag garantera er att jag fortfarande hade hållt på och jojobanta. Jag vet att det tisslas och tasslas om att det är en lätt utväg med operation! Men nej! Har du själv levt som rejält överviktig?!? Man är sjuk..Sjuk i sin hjärna! Och det är absolut inte något som försvinner när man gjort en operation! Det är ju inte en lobotomi man gjort utan man har förminskat magsäcken. Man måste lära sig att leva om på nytt, gamla mat/motionsvanor måste man lära om. Jag har själv gått ned 68 kg på snart 2 år och det har jag inte gjort av att sitta i soffan och äta mina små portioner 8 ggr om dagen! Utan det har tränats, tränats och återigen tränats. I början efter en gbp är det bara promenader som gäller, jag bara väntade på att få inhandla löparskor för att sedan börja jogga runt halvmilen. Minns inte direkt hur många veckor efter operation som jag fick klartecken att börja springa. Men jag tror att de var efter första kollen efter operation 6-8 v. Började att köra power walks i kombination med att jogga. Man blir starkare och starkare och till slut kunde jag jogga runt halvmilen. I början tog de ca 40 min att ta sig runt. Men sedan puschade jag mig själv för att orka springa fortare. Jag har sprungit halvmilen på 23 min. I våras började jag springa längre sträckor. Så i vår/sommar har jag sprungit 8 km - 1,5 mil. Mitt mål i sommar var att springa hemifrån mig, hem till mina föräldrar och det gjorde jag. De är en sträcka på ca 1,5 mil på asfalt. Det tog 1 timme och 24 minuter för mig att ta mig dit. Men jag sprang och jag är SUPER nöjd med mig själv! Jag har sprungit 3 pass i veckan. 2 långdistanspass och en kortare men intensivare. Sedan har jag tränat på gym mellan dessa pass. Men nu har jag som sagt inte kunnat träna på snart 2 månader p.g.a att jag haft lite tjafs med mitt bäcken och ländryggen. Men jag känner att det börjar bli bättre och ska börja lite smått på gymmet igen. Jag är evigt tacksam över att jag tog beslutet att göra denna operation! Jag har fått mitt liv tillbaka! Visst har jag ups and downs men de har vi ju alla..Eller hur? Nästa vecka kommer min pappa att genomgå denna operation och vi hoppas på att allt kommer gå lika bra för honom också.

Ställ gärna frågor om de är något ni vill veta! :)